R.I.P"Han
är din vän, din partner, din försvarare, din hund.
"Utsätt inte hunden för retningar. Lämna inte hunden bunden på allmän plats." Två av råden jag fick för Elsa då hon l-testades vid 15 månaders ålder av en som testade hundar åt Securitas. Jag hade så mycket *problem* med Elsas aggressivitet så jag ville testa henne och ev få lite råd hur jag skulle bete mig;-) Hon bedömdes ha stor skärpa med notering om att den var på gränsen till kvarstående, och stor försvarslust. Vidare hade hon liten dådkraft och kamplust. Hon *levde* verkligen på sin aggressivitet, det var det första hon tog till i alla lägen där hon *reagerade* på något. Jag minns att hon t o m på skramlet drog igång (!!), fullt pådrag samtidigt som hon studsade jämfota fram. Hon hade inget mod egentligen men aggressiviteten drev henne fram. Dumpe flög hon på och bet såklart, det hade jag räknat med. Det gjordes även ett överfall på mig och där tappade jag nästan henne j-vlar vad förbannad hon blev;-| Hon var en riktig ragata verkligen;-) Som tur var fick jag kontakt med en jätteduktig kille (fö Blacknecks Gryms första ägare), som hjälpte mig förstå vad Elsa behövde. Tack vare honom lärde jag mig att hantera henne på ett sånt sätt att *hon* inte längre behövde bry sig så mycket om det som hände runt omkring oss. När jag väl förstått var det aldrig mer några problem även om jag alltid hade koll på omgivningen såklart!! Elsa var allergisk mot det mesta, tack vare att jag i alla år blandade *egen* mat till henne på bara riktigt bra råvaror klarade hon sig hela livet utan att behöva gå på några mediciner. Tyvärr fick hon lite då och då problem med sina öron & det hängde ihop med hormonförhöjningar i samband med löpperioder, gissningsvis för att immunförsvaret då försämrades. Pippen Och som han kunde! Pippen var en helt fantastiskt arbetshund verkligen, han gick hur långa och svåra spår som helst på vilka underlag som helst, han sökte hur långa sökbanor som helst och hans absoluta paradnummer var nog uppletande. När andra hundar kämpade för att hitta 1 eller 2 föremål hittade han alla fyra på nolltid;-) En sån säker hund när det gäller nosarbete får jag nog aldrig igen. Vilken arbetsmoral han hade och vilken förmåga. Han svarade alltid rätt på retningar och inget kunde störa ut honom! Tänk att åka på tävling och *veta* att man har framspår, förmodligen alla pinnar (+ ev av spårläggaren tappade snitselrester), alla figuranter och alla föremål osv. En sån hund får jag aldrig igen. Att han sen kunde väl mycket själv på lydnaden oxå fick jag leva med, annars hade det ju inte varit Pippen. Han var nog alldeles för hård egentligen för att vara en bra tävlingshund, han var dessutom *oförig* - han kunde *själv* helt enkelt;-) De gånger vi fick ihop tillräckligt på lydnadsplan - i skogen hade vi ju så gott som jämt *fullt* - hade jag lagt ner enormt med tid innan. Sent på kvällen innan tävlingen var jag på platsen och körde hela lydnadsprogrammet *minst* 2 gånger, tävlingsdagen var jag på plats någon timme innan alla andra och gjorde samma sak. Han hade dåligt kom-ihåg helt enkelt & det är ju både på gott och ont. Som tävlingshund är det ju mindre bra;-) Mest av allt var han min allra bästa vän, ingen kommer någonsin kunna ta hans plats i mitt hjärta, ingen - aldrig - någonsin. Det låter väldigt orättvist mot dom andra hundarna och det kanske det är, men det är ju sanningen. Jag älskar alla mina hundar, men Pippen var en hund på millionen, en once-in-a-lifetime-dog så är det bara. Det går inte att beskriva vad han betydde för mig. Han var en svår hund på många vis. Böcker och kurser i all ära, det är Pippen som lärt mig det jag kan om hundar. Vilken resa vi haft tillsammans! När han kom till mig som 1,5 åring hade han en hel del med sig i *bagaget* & vi hade många *duster* men i slutändan blev vi ett team och aldrig att jag ens behövde prata med honom - han bara *visste*. Det var med stor ångest och avgrundsdjup förtvivlan och sorg jag var tvungen att släppa honom den 17 november 2009, den absolut värsta dagen i mitt liv. Det känns fortfarande väldigt orättvist att han inte fick bli mer än 12 år.
Hilda En mycket speciell hund som under de 8 år hon vandrade bredvid mig aldrig var till besvär på något sätt, en helt okomplicerad trevlig och vänlig hund. Hon mötte allt och alla med sin varma blick och viftande svans. Jag har aldrig kunnat fatta hur någon kunde lämna henne ifrån sig, hur kan man svika en sån underbar hund på det viset? Hon har genom åren varit min hjälpinstruktör på alla kurser jag haft, och en bättre *hjälpare* kunde man inte ha hela hennes godmodiga väsen utstrålade lugn och säkerhet och det påverkade alltid gruppen av hundar hon befann sig i. Hon var en hund som mina systerdöttrar vid unga år kunde ta på promenad helt själva & varken jag eller tjejernas mamma hade något att oroa oss över. Hilda har lämnat ett enormt tomrum efter sig som ibland känns oumbärligt
att klara av, hur ska livet kunna forsätta när min underbara
vän inte längre är vid min sida - det är så
oerhört tomt och
det gör fysiskt ont i både mage och hjärta. Jag är
så oerhört tacksam för att ödet gjorde så att
Hilda kom att bo hos oss sina sista år & jag hoppas verkligen
att hon kände det samma.
Tina Min första *egna* hund som vandrat vid min sida ända sen jag var i tonåren och flyttat med mig till Sverige när jag flyttade hem från England. Under både glada och svåra stunder fanns hon alltid vid min sida, på något naivt korkat sätt trodde jag nog att hon alltid skulle förbli där. Den här hemska dagen var jag på väg till stallet i Valbo när Tina fick någon typ av *anfall* i bilen. Inte ens då kunde jag i min vildaste fantasi tro att jag inom ett par timmar skulle sitta på golvet på djursjukhuset i Falun med hennes döda kropp i min famn. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle få höra orden från en veterinär att det inte fanns något att göra. Jag, likaväl som alla andra hundägare, vet ju att allt över 12 år är en bonus men trots det hamnade jag i ett chocktillstånd som varade flera veckor. Min hjärna vägrade inse att hon aldrig mer skulle vara hos mig, jag tänkte hela tiden att det var någon som passade henne och att hon snart skulle komma hem igen.
Do
not stand at my grave and weep.
"He
was my North, my South, my East and my West The
stars are not wanted now: put out every one;
"How
can I say thanks for all the things that You've done for me
|